söndag 28 februari 2010

Mardrömsrunda

Fy fan vad jobbigt det var idag. Jag sprang inte långt, jag sprang inte fort men ändå var det nog det värsta passet jag nånsin sprungit. Psyket mina vänner, psyket pallade inte med.

Jag begav mig ut utan problem. Klockan två var det sagt och klockan två var jag ute. Efter cirka en minuts jogg kom en svag uppförbacke och då fick jag mjölksyra. Bra början. Då känner man sig stark. Jag kämpade på men efter fem minuter ville jag helst av allt bara grina och gå hem. Och då hade jag trettiofem minuter kvar.

Jag tror att det var fyra saker som bidrog till denna mardrömsupplevelse runt Gubbängsfältet.
1. Jag hade broddar. Det är hemskt med broddar på bar asfalt. Men periodvis var det sånna isbackar så det var inte läge att ta av dem.
2. Jag klädde mig lika varmt som jag gör när det är minus 10 - 15 grader. Inte så smart. Värmeslag är inte att underskatta.
3. Psyket. Jag hade NOLL motivation till att springa. Jag ville inte öka farten, jag ville bara grina och gå.
4. Jag hade ett ständig röst i huvudet som skrek: Jag orkar inte Jag vill gåååå. Hur mycket jag än försökte tänka positivt så skrek den rösten högre.

Jag kämpade mig runt, sur som fan. Och så lovade jag mig själv att aldrig mer springa. Men det löftet ska jag bryta nu i veckan.

lördag 27 februari 2010

Röding

En fundering... jag har lagt märke till att ingen os-deltagare i skidor (andra sporter också) blir röd i ansiktet, hur många mil de än avverkar. En del blir på sin höjd lite rosig om kinderna.
Och så jag... efter tre kilometer är jag helt jämnt pionröd över hela fejset. Jag är lika röd om näsan som om pannan, kinderna och hakan. Har rödheten med kondisen att göra eller? Ju bättre kondis, ju mindre röd.

Lera

Idag fick det bära eller brista. Jag tror att det bar. Med ganska mycket hosta kvar i lungorna begav jag mig ut i långsamt tempo. Det var mycket begagligt. Fortfarande utan musik eftersom jag inte köpt sånnadär skumgrejjer till lurarna än.

På Gubbängen möttes jag av ett snö och lerinferno. Tydligen har man använt Gubbängsfältet som snötipp den senaste veckan. Högarna var flera meter höga. Det var som att springa i en snöborg. Och där traktorerna kört var det ett hav av lera. Klafs klafs.

Lunk lunk. Målet var att komma ut och det gjorde jag. Inte efter nåt schema utan bara efter bästa förmåga. Fan vad sugit att bli sjuk såhär ofta. Ja ja... skam den som ger sig.

torsdag 25 februari 2010

Regn?

Ni kanske tror att jag har lagt av. Då tror ni fel. Jag är extremt hostig och då funkar inte minus tio. Men nu ska det ju bli varmare (regn imorgon?) och jag ska bli friskare så snart är jag på igen.

onsdag 24 februari 2010

Vilken vecka? Vilken backe?

Eftersom jag inte sprungit sen i fredags, inte följt schemat och haft diverse förkylningsdagar på i otaliga veckor så har jag helt tappat kollen på vilken vecka som gäller i träningsschemat. Jag får väl hitta på nåt.

Jag hostar som en hel... fabrik. Tungt.

Jag tycker att det är roligt när det står såhär i schemat: Spring tre kilometer tills du kommer till en backe.

måndag 22 februari 2010

Stava

Språkpolisen! Är du här också? Du kan nog få ihop en hel del stavfel här med!

Undrar just om Sophie transportlöpte idag. Minus 20. Måste kolla.

Annars är det lugnt här. Jag sprang hem från dagis pga kylan.

söndag 21 februari 2010

Munis femton

Vaknade och såg sol. Underbart! Jag och en kompis hade springdate. Jaha... minus femton. Det går sig icke. Då riskerar jag luftrören för ett tag framöver. Så jag kör lite hantlar och mage istället. Och bakar bullar och bröd.

fredag 19 februari 2010

Fraitag

Jag la på ett kol. Samma korta lilla pytterunda som i förrgår. Men en och en halv minut snabbare den här gången. Kände mig som ett freak när jag sprang i snöyran. Halt som satan var det också.

Chefredaktören skrek till idag när jag sa att jag skulle ut och jogga. Så skällde hon på mig och sa: Det heter inte jogga, det heter springa.

Jag älskar fredagsrundan. Ut direkt efter jobbet och sen ner i soffan och fram med vinet. Eller ölen. Och godiset. Och chipsen. Och Let's dance. Mohahah.

onsdag 17 februari 2010

Klump

Ville inte ut och springa. Klump i magen pga mordet. Usch. Men Kemisten tvingade ut mig. Och nu är jag glad för det. En minikort runda. Men det räckte, jag känner mig lite bättre. Löpning läker. Det hjälper. Man måste bara orka ibland. Och då är det tur att man har en som puttar ut en på trappan och ropar: Run Minnert run!

tisdag 16 februari 2010

Shiss

Idag hade jag en springplan. Men den fick ställas in. Shit happens.

söndag 14 februari 2010

Veckan

Trots dagisbaciller i början av veckan blev det nästan 2,4 mil den här veckan. Både dagens och gårdagens pass var utan musik i öronen. Igår glömde jag sladden hemma (löprundan både igår och idag utgick från mina föräldrar) så då hade jag inget val. Idag hade jag med mig den men jag sket i det. Det var ganska härligt utan musik.

Jag sprang om en längdskidare idag, i nedförsbacke. Hade hon samma vallare som Helena Johnson eller?

Mil

Idag blev det en mil i tunga snöfyllda spår. Höll på att bli snöblind på Sätrastranden. Ett gigantiskt fält med en smal stig att hålla sig på. Det var omöjligt att titta upp, det gick bara att stirra ner i spåret för att inte trilla omkull.

Fick kämpa mot psyket. Jag hade bestämt mig för att milen fick ta den tid den tog. Men nånstans i bakhuvudet så tyckte jag ändå inte att det var okej. Jag vill springa mot klockan. För mig är sex minuter per kilometer min lägsta fart. Jag vill inte springa långsammare. Men med koll på klockan och på kilometerna såg jag ganska snart att jag låg långt efter sex min/km. Men jag fick övertala mig själv om att förutsättningarna för att springa en mil på 5:15 min/km inte finns just nu. OCH DET ÄR OKEJ!!!!!!!!!!!!

Jag landade hemma på 1:05:00. Så länge har jag aldrig sprungit. Mitt sämsta milresultat är på 01:01:05.

Men jag är jätteglad över att jag sprang, att jag orkar. Och att jag vill. Att jag sällan tvekar och velar innan ett pass, utan jag ser nästan alltid fram emot det. Vi som gör det är fan så bra. Hejja oss.

lördag 13 februari 2010

Inte så kul

Idag blev det ett långsamt pass på gångar/stigar som knappt var upptrampade. Då går det långsamt. Men det gör inget. Känner mig väldigt låg. Jag är fortfarande i chock efter att en av Kemistens kompisar blev brutalt mördad nu i veckan. Det är så hemskt. Jag kan knappt tänka på nåt annat. Får nästan dåligt samvete över att jag kunde vara ute och jogga och inte han. Vila i frid, fina människa.

tisdag 9 februari 2010

Våga pressa

När jag är helt slut och helst bara vill stanna och dö så tänker jag på Anders Södergren.
Jag läste ett repotage om honom i Runners world och där säger han såhär:

"Det är många som aldrig prövat att verkligen ta ut sig till max. Många ger sig kanske tre nivåer för tidigt för att man tycker att det är obekvämt eller obehagligt. Jag tror att många kan lära sig något av att verkligen våga pressa sig själv till smärtgränsen. Den ligger längre bort än vad man tror."

Så när jag känner att jag inte orkar mer, då tänker jag på Anders Södergren och så pressar jag mig ännu lite till. Funkar verkligen för mig.

Förresten chefredaktören, är han inte lite lik Snyggpolisen på nåt sätt?

Spurt

Jag körde nåt typ av intervallpass igår kväll. Runt Gubbängsfältet. Det är fint där på kvällarna. De har satt upp extra belysning och varje lyktstolpe lyser i olika färger.

Jag körde först tre km uppvärmning och sen körde jag tre stycken omgångar med fyra stycken 50 sekundersintervaller. Sen två kilometers nervarvning.

När jag var på ingång hem hade jag stenkoll på klockan och fastän jag var så trött så att jag nästan grinade så gav jag mig fan på att jag skulle komma hem innan 50 minuter. Jag landade hemma med en slir på 49:57! YEY! I made it! Tre sekunder till godo är tre sekunder till godo. Så är det. Den spurten gjorde dock ont i hela kroppen. Men det är det värt. Att sega sig i mål är inget för mig.

söndag 7 februari 2010

Nästa vecka

Rundan idag var mycket bra. Hade tänkt att springa längre. Men eftersom Kemis ska till fjällen i nästa vecka kommer det kanske inte ges så mycket springtid så då fick jag (åter igen) planera om mitt springschema. Men det gör ingenting. Det är ju inte på liv och död. Jag blir glad när jag är frisk och kommer ut. Och nu är Jack genomsnorig igen... så vem vet hur denna vecka blir.

Nästa vecka kommer jag (om allt går som det ska och arslet håller) att följa schemat. Med fartlek och bluttanblälek och allt var det är. Men dagarna blir omroddade. Min far vet inte om det än men han kommer att behöva vara barnvakt åt Jack när jag på lördag springer fem kilometer (hemma i hans trakter) och sedan 12 km på söndagen.

4:50

Kemisten slog till på 4:50 km/min. 8,3 km. Jag blir andfådd bara att tänka på det.

Sen gick vi in och kollade in en av våra kompisars resultat på maran. Då blev jag svimfärdig och Kemisten avundsjuk och imponerad... och förbannad la han nu till... Hahahah.

Jag ska

Ja... det är väl så att de dagar man helst inte vill springa av någon anledning (mensvärk, trötthet, hata moddhet mm) är de dagar man VERKLIGEN ska gå ut. Det är då man ska göra det. Så jag gör det. Om några timmar. Kemis ska ta 8-kilometersrundan först. Ska bli spännande vad han får för tid eftersom han ansåg att det gick alldeles för sakta när vi sprang ihop. Själv hade jag siktet inställt på milen. Men eftersom jag får psykbryt på modden tar jag Gubbängsfältet runt, två varv, (kortare än en mil) för där är underlaget bäst.

Modden jag hatar
modden jag ratar
isen jag fruktar
magen den buktar.

(nu lät det ju som om jag var på tjocken men det är jag ju inte, eftersom jag har mensvärk. Det är maten i magen som gör att den buktar)

fredag 5 februari 2010

Skotta

Jag klappade ihop totalt under rundan. Vid sex kilometer tog jag SLUT! Men jag masade mig hem utan att stanna. Men jag var fanimig svimfärdig. Modd och psyke ställde till stora problem för mig. Men icke för Kemisten. Vi kom hem samtidgt... för ca en timma sen... men han har fortfarande inte kommit in utan han har skottat taket på carporten och vallen och hela tomten. Själv la jag mig på golvet. Kröp ur kläderna. Duschade. La mig på sängen... satte mig här i morgonrock.

Fast nu ska jag ta tag i de där hantlarna med fria vikter som jag fick av honom i födelsedagspresent!

33 och 8

Idag fyller jag 33 vackra år. Jag är inte blygsam av mig. Nej, inte i skrift i alla fall.
Jag ska fira genom att ta med mig Kemis ut på en 8 km runda. han tycker att det är jättelångt. Bra början för en som sagt att han siktar på SUB40 tills den 8 maj...

torsdag 4 februari 2010

Minus

Minus ett! Hur kunde man tycka att det var kallt i början av vintern? Kallt? Det är ju som värsta bastun. Man blir ju till och med svettig av löprundan.

Comebacken

Idag skedde det. Comebacken. Efter nio dagar i misär så är jag åter igen igång. Halleluja.

Jag hade naturligtvis bestämt mig för att hålla ett lugnt mesigt tempo. Jo... det gick bra... tills jag hamnade mitt i ett löptränande fotbollsgäng med 13-åriga killar. Jag hamnade mitt emellan två av dem. Och för att inte känna mig allt för mycket som en lat kärring fick jag pinna på mycket fortare än vad jag hade lust med. Han som var framför mig hann jag inte ikapp... men han som var bakom mig hann ikapp mig.

Och vilken modd. Mot modd hjälper icke broddar.

onsdag 3 februari 2010

Nej

Snöstorm, efterdyningar av en hård förkylning och jogga? Nej. Don't do it. Okej.

tisdag 2 februari 2010

Onsdag?

Nu känner jag mig redo igen. Om jag inte behöver sitta sent imorgon, onsdag, och jobba så blir det definitivt en runda. Jag längtar!

måndag 1 februari 2010

Förbättring

Tittade på dokumentären om längdskidlandslaget. Blev helt andfådd av att bara titta.

Jag mår bättre idag. Snart är jag ute igen. Men inte än på ett par dagar.