Sex

Min springiskompis sprang premiärmilen på prima 52:18. Åh, om man ändå hade varit där. Surt som fan sa jag som en räv.

Jag lunkade i sex kilometer i sexminuterstempo. Jag är imponerad av att jag i tisdags/onsdags hade feber och var genomdäckad... och sen några dagar senare springer jag sex kilometer. Kroppen är ju otrolig på att återhämta sig. Kanske är det så att ju mer man tränar ju snabbare återhämtar man sig efter sjukdomar. Är man helt otränad tar det mycket längre tid att repa sig.

Så, nu nalkas det tre intensiva jobbtunga dagar och sen är det påsk. Eller pårre som vi också säge. Pårremurre = påskmust.

Sexminuterstempo

Läser senaste Runners world. Först läser jag ledaren. Claes Runheim är i exstas över att allt fler testar löpning. Lite senare i tidningen intervjuar han en ultalöpare som springer 100 km i i fyra-minuterstempo. Och då klämmer Claes till och ifrågasätter om sex-minuterstempo ens kan kallas för löpning. Nej Claes, för att ens få snöra på sig skorna så måste man vara en sån som springer med ryggskott, springer med snön upp till armhålorna, inte äter och är så där skäggigt cool som du Claes. Först då får man kallas för löpare. Mesar som håller sexminuterstemop göra sig icke besvär. Ut ur spåren latmaskar.

Kvantum?

Jag letar efter ett lopp som kan ersätta Premiärmilen. Det enda jag hittar är Kvantumloppet. Hmmm...

WO

Det blir ingen Premiärmil imorgon. Jag är frisk så jag ska ut och springa, men att springa en mil i tävlingsfart är nog inte speciellt smart. Jag tar nog en femkilometare eller nåt imorgon. Och jag se till att leta upp nåt annat lopp jag kan springa inom snar framtid.

Förmodligen inställt

Jag är fortfarande sjuk. Tror att jag har haft lite feber i två dagar, men ändå jobbat. Inte för att jag är nån martyr men det har blivit lite underliga omständigheter på jobbet som kräver en anings mer merjobb...

Idag var chefredaktören snäll och hämtade ut min löparlapp på Löplabbet. Jag var snäll och skulle hämta ut hennes i måndags... men då hade de inte kommit än.

Men om det blir nån Premiärmil för mig är tveksamt. Jag tänker inte springa om jag inte kan gå för fullt. Sån är min lag. Under 55 eller inget alls. Och idagsläget ligger jag på typ enochtjugo.

Men suck

Det verkar som om gårdagens korta runda utlöste en infektion i mig. Hela kvällen hade jag ont i kroppen, alldeles för ont för att bero på tre ynka kilometer. Imorse vaknade jag med en helvetisk huvudvärk och kroppsons. Masade mig till jobbet i alla fall och avverkade några timmar.

Nu har jag ont i leder och är tung i huvudet. Kan komma lämpligare kan man konstatera. Jag har just avverkat en av två dödens veckor på jobbet... veckan som kommer finns liksom inte utrymme att sjuka sig.

Kort runda, många tankar

Jobbat hela dagen, trots helg, och imorgon ska jag dit igen. Så jag behövde verkligen springa av mig lite. Trots att jag har skitont i ryggen (sånt där ont som inte går att massera bort utan måste knäckas bort. Ringde kiropraktorns telefonsvarare idag )och var jättetrött kom jag ut. Och det var ju vår. Klockan var närmare 18, det var ljust och helt isfria gator. Ingen mössa, inga vantar och bara linne, t-shirt och lite tjockare långärmad tröja. Och halsduk. Och byxor såklart.

Jag sprang på i ett lugnt och behagligt tempo och när jag kollade på klockan förväntade jag mig ca 20 minuter, men det var i själva verket 17. Bara sådär, utan ansträngning sprang jag på 5:17. Så jäkla skönt. Jag spurtade visserligen på slutet och var säker på att jag skulle kräkas när jag kom hem... så helt utan ansträngning kanske är att ta i.

På G

Idag var en sån där dag då det kändes som om jag flög fram. Kan ha berott på den extrema halkan. Men fan vad snabbt jag sprang. Jag pinnade verkligen på. Blev knappt andfådd, hörde bara mina jämna lugna andetag i huvudet och det gjorde mig ännu starkare. Siffrorna på pappret ger mig inte rättvisa eftersom underlaget är under all kritik... och det innebär att man får stanna och hasa med jämna mellanrum. Så jag är på g. Jag känner det i benen.

Svinhalt

Jag har aldrig varit med om att det har varit så här halt! Och jag skulle absolut springa utan broddar. Hahah, vilket skämt. Vi var som bambis på hal is. Vissa sträckor var omöjliga att springa, vi fick hasa och trippa fram. Men kompisen drog på ett bra tempo och jag försökte haka på så gott det gick. Vi klockade in på en förvånandsbra tid med tanke på underlaget och att vi fick gå och trippa och zickzacka oss fram mellan isfläckar och vattenpölar.

När jag visste att jag passerat 10 kilometersstrecket stannade jag tvärt. Fanns inte en chans att jag kunde springa en meter till. Kompisen fortsatte enträget uppför hela backen men det kunde jag fetglömma. En mil är en mil är en mil, sa jag.

Bullar

Solen skiner och jag väntar på kompisen. Vi ska springa en mil på bar (nja...) asfalt. Om två veckor står vi mot varandra på startlinjen till Premiärmilen. Då blir det andra bullar.

Broddlös

Idag var första passet utan broddar. Köpte broddarna i mellandagarna och de har varit på sen dess.

Fan vad skönt det var. Kändes som om jag flög fram. Tog ett längre pass än vad jag planerat för det var så himla lättsprunget. Klämde till med bästa tiden nånsin på den här specifika rundan. Slog mitt bästa rekord med 45 sekunder. Om jag fortsätter såhär klämmer jag lätt milen på under 55.

Nu ska jag ta en öl.

Kompisjoggarna

Idag kom vi äntligen iväg, jag och kompisen. Vi tog en 8,5 kilometersrunda runt Årstaviken. Det var soligt och varmt och väldigt mycket folk ute. På Södermalmssidan var vi tvungna att kryssa fram mellan flanörerna, blev ganska mycket tempoväxlingar där.

När vi var på Årstasidan, nära målgången, fick jag den usla idén att vi skulle spurta upp för en av de allra brantaste backarna. Så då gjorde vi det och så fort vi var uppe ångrade vi oss bittert och svor och spottade en lång stund.

Sen fick kompisen en usel idé, vi skulle gena lite genom skogen. Hahah, då var det bara en smal stig och vi var nära att bryta fötterna i den packade snön och var tvugna att gå för att ens ta oss framåt. Men det kompenserade vi genom att spurta sista sträckan hem.

KUL med kompisjogg!

Fredagspass

Fredagspassen är verkligen underbara. Idag tog jag ut friskvårdstimman och åkte hem och pssade på att springa i riktigt guldigt eftermiddagsljus. Gubbängsfältet hade fryst på igen så nu var det inget klafsande i lera.

Sprang av två anledningar. Den ena var för att jag ville och den andra för att jag behövde rensa huvudet. En kollega sa idag att han beundrar hur jag kan behålla mitt lugn mitt i det kaos som jag befinner mig i. Well well...

Jag sprang helt utan att kolla på klockan och när jag bara springer i mystempo då går det långsamt. Men vem fan bryr sig?

Bränsle

Tre komma tre är ändå tre komma tre. Så resonerade jag idag... igen. Att jag ens kom ut berodde enbart på två personer, chefredaktören och Kemisten. Chefredaktören för att hon såg det som en självklarhet att gå ut idag, trots väder och vind och allt annat. Kemisten för att han rätt och slätt bara tyckte att jag behövde det. Han märkte att jag hade bränsle. Och det hade jag.

Jag sprang på ganska bra. I alla fall gick det bra psykiskt. Snabbheten tåls ju att fila på. Känns ju sådär att Premiärmilen närmar sig med stormsteg. Och här håller jag på att dutta runt med små mesiga rundor som är kilometervis från att komma upp i nån anständig kilometersumma.

Jaja. Jag går och kör sextio bicepsgrejjor på varje arm istället. Man springer bra med starka armar har jag hört. Kan ha varit tvååringen som sa det...